FARA FÖRBRUKAD

 

Det autonomas möjlighet i ett landskap utan ordning

Diskussioner om autonomi och samhällsförändring ställer alla frågor i relation till en samtid, till en rådande institution. Jag vill fokusera på något annat, att föra en diskussion om det som är omöjligt att föreställa, att det som är här inte finns. Om jag nu befinner mig på en plats som är ett efter, där den samhälleliga institutionen bara finns som ett minne, genom de fåtal människor som har samlats där. Det är efter slutet. Där skapas en öppning för en ny ordning som inte är avhängig en tradition, är det möjligheten för grundandet av något nytt? Jag befinner mig i en icke-ordning, men det som också händer är att man försöker konstituera en ordning. Att människan, i sitt absoluta oberoende, söker sig till en gemenskap, en relation.

En person, en aktivist, som levt i ett avskärmat kollektiv kommer tillbaka till en stad, till något hon har förkastat. Hon anländer till en ny tid. Det som hon en gång har förkastat och lämnat är nu borta. Det skapar en tomhet eftersom den levda autonomin i kollektivet inte länge ställs i relation till ordningen. Vi befinner oss strax efter den yttersta dagen. När vi åter har ett slags lugn och krisens våld är över. Vi är i en situation som definieras av existentiell nöd där frågan ställs om vad man är, vad som bör göras och vad man vill när viljan direkt återspeglar ett singulärt subjekt, den kollektiva viljans upplösning. Att människorna genast försöker instifta en norm som svarar på tomheten. Man kan också säga att det är så staten instiftas, att den är ett konglomerat av institutioner. Att således finns inte någon stat i essentiell mening, bara en dialog mellan dess institutioner. Människans fysiologiska krafter möter, samverkar och motverkar ständigt krafter från institutionella apparater och ordningens verktyg. Det samhälle som vi lever i är ett kontinuerligt instiftande. Men det som vi har här är ett sammanhang där detta inte existerar som något yttre. Det är endast rummet, skyddsrummet som finns kvar av de samhälleliga institutionerna. Dramat innesluts av en samhällelig institution som bara existerar likt ett skal, ett minne. Vi befinner oss där vi kommer att befinna oss om den samhälleliga institutionen skulle falla samman. Vi befinner oss i ett efter, det förflutna är en tomhet. Vi anlände hit. Historien existerar bara som det rum vi befinner oss i. Diskussionen om en framtid och en ny ordning färgas av en nostalgi som driver mot att återupprepa mallen, att återskapa den ordning som lät bygga skyddsrummet.

Det är ett problem att här definiera människor, men det är inte det som händer i krisen. Att vi intar en position. Hon anländer till framtiden, till ett tomt landskap, ett landskap som är ett skal av det samhälle som en gång hade varit. Hon promenerar runt i en tom stad. Men man börjar snart ta sig ut till landsbygden Eller hon flyr tomheten. Hon möter en annan ensam person, en konstnär, som hon slår följe med. Men det är först när de lyckas finna ett kollektiv i en tom militärbunker som dramat tar sin början. Det finns inget svar på frågan om vad som är rätt. En väg, en buss som inte kommer, en vandring i ett stilla landskap. Vi anländer, man välkomnas, man är välkommen, men man välkomnar med våld. Våldet är början. Våldet är det nyas tecken. Det första de möter är en militär, en pistol, en gasmask. Det blir ett instiftande, ett slags grundande ja. Frågan om deras identitet ställs i relation till institutionen. En hand räcks ut mot dem, de säger ja.

Om vi inte kan leva är institutionen ingenting att ha. Militären pratar om gruppens hälsa i samråd med forskaren, den objektiva sanningens röst. Många störs av den röstlöse för att han tillåter sig att fly situationen, tillåter sig en ansvarslöshet. Det leder till en diskussion som slutligen drivs mot en rättegång i deras regi. Aktivisten. Hon vill stå, inte bara för en aktivistisk politik, utan är hellre mänsklig. Det blir en förhandling om institutionen. Aktivsten. Hon blir sekundär, i förhållande till den röstlöse, den som står utanför. Aktivisten deltar ändå i diskussionen. Deltar i institutionen. Upplösningen är att hon ifrågasätter rättegången. På något sätt lämnar hon egentligen den röstlöse åt dess öde. Begår ett svek. Aktivisten. Motsägelsefullt i ett sammanhang som ännu inte har blivit institution. Aktivismen arbetar inte utifrån det institutionella. I sin bästa roll är den en praktisering av vissa värden och ideal. Principen om att man bör vara konsekvent med sin moral. Det är ingen idé att hävda ett ohierarkiskt system om man inte praktiserar det. Det viktigaste aktivisten kan göra är att producera sammanhang där värden kan omförhandlas. Det är det som är radikal aktivism. Aktivism kan också vara militant, om man använder sig av militära metoder, men då är det snarare en politisk position, som använder våld som retorik, som inte längre accepterar en disciplinerad dialog med makten. De är aktivister i den meningen att de har en egen ordning. Det är enklare att sympatisera med en aktivism som föreslår nya samhällsformer, som inte är så fixerad vid revolutionen. Här går man ändå in i institutionen: dialog snarare än omstörtande. Aktivism och våld. Martyrerna: väldigt många dog för att de trodde på något annat än vad ordningen föreslog. Den formen av aktivism är också ett moraliskt våld. Man spelar på maktens gräns. Att man utsätter sig för det som makten inte kan agera mot. Aktivism och retorik. Aktivisten gör inte det som staten eller suveränen gör. Statens instiftande handling – att ta till orda. Aktivisten. Aktivistens roll är att ifrågasätta att ta till orda. I det här sammanhanget: rättegången. Aktivisten accepterar inte förtryck i någon mening. Nej till ordningens blinda återskapande. Annars blir den institution. Aktivisten är beroende av ett motstånd. En annan makt. Aktivisten och en självkritisk diskussion: dess potentiellt egna förtryck. Aktivisten vet att det finns en motsägelse i användandet av olika verktyg, till exempel kartläggningar av andra. Om vi ska göra kartor ska vi vara människor med stark integritet, en nyfikenhet som hela tiden omförhandlar sina positioner. Det är mycket mer intressant att förhandla än att okritiskt etablera en nyordning. Aktivism och ett absolut utanför. Radikalt utanför samhället. Om man blir medveten om förtyckande strukturer blir det omöjligt att leva kvar i ett accepterande eftersom man tvingas leva med en normalitet som ofta grundar sig på helt idiotiska värden. Samtidigt är det väldigt få sociala sammanhang där det råder total harmoni. Det mest kusliga är att låta gemenskapen äta upp en till den grad att man måste bryta med ens minne. Aktivismen.

Aktivisten är alltid kritikern. Den som inte tar någon sida och samtidigt en absolut sida. Till skillnad från folket som bestämmer sig för den position som framför allt garanterar harmoni och liv. Kanske ska man vara noga med att aktivisten inte står på någon sida. Samtidigt är det klart att det finns en mängd aktivistiska rörelser som har en väldigt klar politisk position. Den tänkande aktivisten är en person som hela tiden ägnar stor social energi åt självkritik. Om man ser subjektet som relativt historia och diskurs är aktivisten en person som ägnar sig åt att definiera hur institutionernas krafter genomskär oss. Rollen blir att agera för en omdirigering av institutionella krafter. Forskaren påvisar framför allt de fysiologiska och psykologiska krafter som påverkar individen och gruppen. Konstnärens positioner är förstås många. Aktivsten. I förhållande till en neoliberal demokrati hävdar aktivisten en kritisk position. En flytande position: den röstlöse, konstnären, journalistens, forskarens och så vidare. Vissa positioner är svåra att inta och du måste ständigt bekräftas av någon annan och en grupp.

De kommer in i skyddsrummet, genom en sluss, institutionens förtext. Det sker ett första möte av lycka med andra människor: Forskaren, Militären, Modern, Sonen och den röstlösa. De välkomnas. Det som händer är att man börjar definiera uppgifter. Det skapas en arbetsordning, en kollektiv idé, en initial distributiv ordning. En funktionalitet för att skapa en dräglig tillvaro – det primära för att tillvaron ska fungera. Det är så det ser ut i början. Man skull kunna önska att det stannade på denna nivå, men det är aldrig så enkelt. Det finns alltid ett element av motstånd mot kollektivet, även i den prekära situationen. Och så fort ett sådant element framträder, en abnormitet, något som förskjuter det rent funktionella, infinner sig en oro. Det behöver inte vara något radikalt, snarare att en person inte tar en position. Ur detta icke-ställningstagande växer en konflikt som inte går att styra, som framkallar disciplineringen. Man skulle kunna säga att brottet eller abnormiteten framkallar lagen, eller ordningen. Våldet föds i överträdelsen. Det är vad som händer här i alla fall. Den här mannen, vi kan kalla honom den röstlöse, han träder över den gräns som kan accepteras av kollektivet. Den person som bär militärkläder framträder som en självutnämnd lagföreträdare. Det är inte någon självklarhet, vilket också är det som utlöser en dramatik. Instiftandet av lagen är redan från början ifrågasatt. Det blir mycket tydligare i ett sådant sammanhang: ordningen är alltid något osäkert i sitt grundande. Den står aldrig motsagd i instiftandets ögonblick. Som aktivist är den värsta position man kan ta att säga att nu ska jag representera folket. Aktivisten är den helige Franciskus i modern tappning. Hon är nästan en profet med en klar agenda – en politisk predikant. Det är förstås inte en religiös person, men det är på många sätt en person som övertalar folket om att bli politiskt, att självorganisera sig, att formulera egna värden. Aktivisten är inte alltid den som aktivisten agerar för men kämpar alltid för att vinna en autenticitet i sin kamp. Vi befinner oss i ett skyddsrum där ordningen eller lagen eller samhället har dragit sig undan. Om någon skulle vilja instifta en lag. Om jag nu antar att någon tar rätten, någon kräver en suverän position, att kunna döma. Denna person ges denna position eller tar den. I någon mening kan han förstås döma. Men han kan aldrig kräva rätten att göra det. Det är här konflikten uppstår, den uppstår kring frågan om det är rätt att utesluta någon för att denne vägrar arbeta. Ett sådant aktualiserat våld instiftar en ordning eller det som snarare bör kallas terror. Aktivisten. Allting bör vara förhandlingsbart. Hon bestämmer sig att lämnar gruppen tillsammans med konstnären. De går därifrån, ut genom tunnlarna, tillbaka till det tomma landskapet.

(Människan är ett finit väsen inte för att hon står inför döden, men mer eftersom hon står inför ett Oblickbart fält av händelser.)